Tragglande–> framstegsfest

Att traggla grejer är inte alltid så roligt. När en har valp får en göra det hela tiden, i lagom dos så att den inte tröttnar. Vi har framförallt två saker vi har fokuserat tragglandet på i vardagen.

Det första är koppelgående, vilket faktiskt börjar fungera riktigt bra nu, med mig. Eftersom det är jag som tränar mest och är den som är mest intresserad är det såklart med mig framstegen och utvecklingen kommer fram. När det oftast är jag och Loke som tränar får han en förväntan på mig, han vet vad han ska göra för att få sin belöning och är oftast väldigt uppmärksam på vad jag har att säga för att kunna göra rätt. Men med till exempel min pappa, som inte alls tränar lika ofta som jag, har han inte den förväntningen och går inte på långa vägar lika bra i kopplet som han gör med mig.

Det har förstås blivit otroligt mycket bättre och vi utvecklas hela tiden. Just nu jobbar vi med att sätta ord på de olika positionerna i kopplet. Först har vi förstås fot, där Loke är placerad på min vänstra sida ganska nära mitt ben. Jag tar in honom i fot vid möten eller då jag vill ha hans extra uppmärksamhet, till exempel när vi går förbi en stor folkmassa.

Våran andra position kallar jag bara ”koppel”, det betyder helt enkelt att gå med slakt koppel en bit framför mig. Denna position är det vanliga koppelgåendet som används oftast, ordet är också en frisignal från ”fot” som jag använder när det är okej att lämna den positionen. Anledningen till att jag valt att Loke ska befinna sig framför mig är för att jag tycker det är praktiskt, jag vill ha koll på honom så att han inte äter något till exempel. Om han går bakom mig är det svårt att ha den kollen tycker jag.

_MG_5114

Det andra är möten. Med både människor och hundar. Loke är väldigt social och det ser jag verkligen inte som något negativt, men jag tycker det är otroligt viktigt att kunna gå en promenad utan att han ska behöva stressa upp sig över möten och omvandla den positiva energin till något jobbigt. Därför har vi tränat otroligt mycket möten, med blandat resultat. Jag har inte skvallertränat i ordets mening men det har blivit någon form av variant på det.

När jag ser att vi får möte tar jag in honom i ”fot”. Loke går fot med ‘godisstöd’ just nu och under möten blir det stödet större, med fler godisar alltså. Detta har fungerat bra, om en jämför med annat. Trots det har vi inte gått igenom ett möte utan att vara obrydda, med fullt fokus på varandra, någon gång sedan vi började träna ordentligt för ca en och en halv månad sen. Tills i fredags då. Då möter vi först en ensam person och går förbi den i vår egen bubbla, Loke hade allt fokus på mig och det var helt fantastiskt. Kort därefter möter vi ett äldre par och även dom går vi förbi som om ingenting hänt. GLAD matte.

Igår mötte vi en whippet. Vi gick förbi den. SOM OM DEN INTE ENS FANNS.


Det är så jäkla skönt att det kom så stora framsteg nu på en och samma gång, jag behövde verkligen det här. Även fast jag vet att jag inte får släppa det här nu och att vi kan vara tillbaka på ruta ett imorgon är det skönt just nu.

_MG_5521